till förstasidanaktuelltdu behövssök bidragprojektom ossfilminternationelltlänkar
 

Arbetsmiljö >

Säkerhet >

Miljökrav >


flytväst
 

Nordiska konsument-representanter drev igenom att Europastandarden ställer minimikrav också på seglarvästars egenskaper.




Standardisering av konsumentvaror
av Stig Håkansson, Konsumentverket

Den första leksaksstandarden EN 71-1 antogs redan 1984 och har sedan reviderats 1988, 1995 och 1998. Rent allmänt kan konstateras, att det förhållandet att det numera finns gemensamma europeiska regler för leksakers säkerhet har inneburit, att leksakerna på marknaden är betydligt säkrare nu än tidigare. Det har skapats ett större tryck på bland annat kinesiska tillverkare att följa kraven. Ser man närmare på vilka detaljfrågor som vunnit gehör i standardiseringens förhandlingsarbete kan bland annat följande nämnas:

Ingen leksak för barn under 3 år får gå sönder i smådelar som kan medföra kvävningsrisk.
Ingen leksak för barn under 10 månader får ha en sådan form att luftvägarna kan täppas till så att barnet kvävs om barnet stoppar utstående delar i munnen.
Plastdekaler eller andra smådelar som kan orsaka kvävning får inte lossna om småbarn suger på dem.
Alla åkleksaker för barn under 3 år testas med avseende på stabilitet.
Snören till småbarnsleksaker får inte vara längre än 220 mm om det finns något på snöret som kan bilda en löpsnara.
Ballonger får inte ha lösa munstycken som barn kan sätta i halsen.
Krav ställs på att begränsa utskjutningshastigheten även hos leksaker där barnet påverkar energin. Konsekvensen är att pilbågar med pilar omfattas av reglerna för att undvika ögonskador.
Korta plastpilar kan vara en kvävningsrisk och får därför inte förekomma.

Flytvästar

I början av 1989 påbörjades standardiseringen av flytvästar ett område med speciella konsumentkrav som utvecklats i Sverige och i Norden under många år. Grundtanken i de svenska säkerheskraven har varit att de ska vara så utformade att de främjar användningen av flytvästar. De får därför inte vara så stränga att det blir onödigt dyrt att tillverka flytvästarna. Det har mer varit fråga om att finna kravnivåer som balanserar mellan säkerhet å ena sidan och komfort, utseende och lågt pris å den andra. I Sverige har vi lyckats med detta. Enligt statistik från Sjösäkerhetsrådet, i början av 1980-talet, hade 46% av samtliga svenska hushåll tillgång till flytväst en svårslagen notering i Europa eller världen i övrigt. Vi har också förhållandevis få drunkningsolyckor och det är mycket ovanligt att någon drunknar med korrekt påsatt flytväst.

I samband med europastandardiseringen stod det tidigt klart för de nordiska konsumentrepresentanterna att här fanns en uppenbar risk att hela den svenska säkerhetsfilosofin kunde sopas bort på mycket kort tid såvida vi inte kunde övertyga vissa större länder att vi hade rätt och UK i det här fallet hade fel. Engelsmännen ville nämligen endast acceptera sina uppblåsbara life jackets som godtagbar europastandard. Till saken hör att dessa är avsevärt dyrare (2 till 3 ggr) och kräver regelbundet, årligt underhåll. Till grund för sitt ställningstagande pekade engelsmännen på de risker som föreligger vid fartygshaverier i öppen och hög sjö. Man framhöll behovet av ett högt fribord dvs. att andningsvägarna måste ligga så högt över vattennivån som möjligt. Man underströk vikten av att västarna vänder eventuellt medvetslösa personer till rättvänt läge i alla situationer och man hänvisade till erfarenheter från olika kappseglingar i Engelska kanalen, i Irländska sjön och från kriget vid Falklandsöarna. Från nordisk sida hävdades istället att om västarna blev alltför komplicerade och dyra skulle konsumenter i allmänhet inte kunna köpa dem och därför löpa avsevärt större risker vid vistelse på eller vid vatten. Vi ansåg vidare att all tillgänglig olycksstatistik visade att antalet drunkningsfall under de omständigheter som man från engelskt håll pekade på var förhållandevis få och att de vanligaste fallen istället avsåg fall i vattnet från roddbåt, brygga eller klippa och att den avgjort viktigaste faktorn var bekvämligheten och att man använde sig av sin flytväst.

Före det avgörande standardiseringsmötet i Berlin förde den nordiska delegationen separata överläggningar med motsvarande tyska och franska i syfte att komma överens om flera olika säkerhetsnivåer på flytvästar. Den lägsta nivån skulle vara den så kallade 50N västen vilket motsvarar den vanliga seglarvästen. Därefter enades man om en 100 N räddningsväst och sedan om den engelska uppblåsbara 150 N västen. En ytterligare standard föreslogs på 275 N för arbetare på oljeplattformar och en tilläggsstandard togs fram för diverse utrustning/tillbehör till de nämnda västarna.

När omröstningen slutligen ägt rum om framtidens krav på flytvästar i Europa kunde den nordiska delegationen konstatera att 15 länder röstat för och inget land emot 3 nya standarder för konsumentbruk. Av dessa var de 2 viktigaste nästan identiska med Konsumentverkets riktlinjer för flytutrustning som i sin tur utgjorde grunden för de samnordiska kraven på flytvästar. Ett mycket framgångsrikt arbete med andra ord, men självfallet inte utan betydande insatser i form av experter, konsulter och ett stort antal resor.

Cykelhjälmar
Konsumentverket har haft säkerhetsriktlinjer för olika hjälmar sedan slutet av 1970-talet. Dessa hade tagits fram av verkets experter i samarbete med en av världens då ledande trafikskadeforskare, nämligen professor Bertil Aldman vid Chalmers i Göteborg. Kraven byggde huvudsakligen på ett stötupptagande och ett kraftfördelande prov och utgångs punkten för metoden var att balansera säkerhetskraven mot andra krav, bland annat vikt och möjlighet till snygg design. Riktlinjerna för cykelhjälmar fastställdes av Konsumentverkets styrelse under 1985. Utvecklingen på den svenska marknaden visade att metoden var framgångsrik. Försäljningen och användningen av cykelhjälmar ökade kraftigt under senare delen av 80-talet och bara tanken att i ett europeiskt förhandlingsarbete behöva avstå från vad vi uppnått kändes avskräckande.

Från svensk sida förekom en viss oro för att det saknades klara och entydiga tekniska och medicinska motiv till de metoder och gränsvärden som fastställts i de svenska riktlinjerna, men det visade sig senare att samma argument var lika relevant för andra länders förslag.

Vad beträffade det kraftfördelande provet som var rent unikt för Sverige blev förhandlingen komplicerad. Flera länder krävde att mätmetoder måste vara väl etablerade. Det var naturligtvis tveksamt om just denna metod kunde betraktas som väl etablerad internationellt även om den i vissa internationella sammanhang hade fått stor uppmärksamhet. Några länder ansåg även metoden vara design restrictive. Den skulle därmed negativt påverka möjligheterna att tillverka hjälmar med goda komfortegenskaper. Man ansåg även att metoden, de facto, saknade relevans för det den var avsedd för nämligen att utgöra ett ytterligare säkerhetsprov utöver det stötdämpande provet. Alla hjälmar som uppfyllde kraven i det stötdämpande provet klarade enligt vissa kritiker nästan automatiskt även det kraftfördelande provet. Det slutade med att vi från svensk sida tvingades släppa vår egenutvecklade metod, men vi fick i utbyte ett engelskt prov som gick under benämningen kantstensprovet. Efter en serie tester i samarbete med dåvarande Statens Provningsanstalt kunde vi konstatera att det engelska provet visserligen var något hårdare men inte så mycket att den svenska säkerhetsfilosofin på något sätt gick förlorad. Förhandlingen om nya europeiska krav på cykelhjälmar komplicerades ytterligare av att vi parallellt sökte fastställa motsvarande krav på cykelhjälmar för barn med ett utlösningsbart säkerhetsspänne.

Efter många turer kunde även tyskar övertygas om att de nordiska erfarenheterna och den svenska säkerhetsfilosofin skulle ge mycket goda europeiska standarder. I sammanhanget kan poängteras att försäljningen av cykelhjälmar senare ökade dramatiskt i Tyskland.





Standardiseringens Konsument- och Arbetstagarråd Kontakta oss